är rädd för allt som varit, allt som är och allt som kommer. är trött på att älta det förflutna, gatorna jag går på och att drömma om framtiden. jag längtar men jag saknar och jag hoppas men försöker glömma och jag förstår inte varför alla tankar trasslar ihop sig hela tiden och varför inga bitar passar tillsammans. det här livet passar inte mig, det är alltid för bra eller för dåligt eller bara alldeles för vanligt, när jag älskar er så mycket att jag sprängs fast jag hatar mig så mycket att jag bara vill ge upp. kan vi inte bara strunta i allt och springa härifrån? får man göra så?