alla olika. alla lika.

 Efter den senaste tidens skräckexempel på vart Sverige är på väg, samt efter ett besök på
antirasistiskt forum igår så snurrar det alldeles för fort i mitt huvud. Vad är det som händer?
Hur kan vardagsrasismen fått en sådan oerhörd  förankring och acceptans hos medborgare?

När blev Sverige ett land där din hudfärg har kommit att spela en roll om du åker tunnelbana eller behöver akutvård?

Jag får ont i magen. Det är viktigt att tala om hur vi integrerar nysvenskar i det svenska samhället.
Det är viktigt att inse att det måste finnas regleringar kring invandring, det tycker självklart fler än SD.
Men asylpolitiken måste framför allt vara mänsklig. Ta hänsyn till värden och rättigheter.
Kan vi utvisa någon som drabbas av dödshot om den "åker tillbaka"?
Har vi rätt att göra det och samtidigt säga att vi skriver under på mänskliga rättigheter?
Jag kan inte se det. Lika lite som jag kan se hur vi integrerar människor
när de stoppas i lokaltrafiken och tvingas bevisa att de hör hemma här.

Vi måste våga. Våga försvara och ena oss bakom alla de som lever under dödshot för att
de för kampen mot främlingsfientligheten. Våga säga till. Våga vara mer än en ”Inte rasist,
men..”. Det får aldrig finnas ett men. Antirasism måste vara på riktigt.