åttonde mars

När jag var elva år gammal så snodde jag min mammas feministtröja och gick med den till skolan.
Pojkarna kommenterade, men jag har förträngt vad. Mina vänner sa inte så mycket och tyckte nog
att jag var mer besvärande än något annat. I högstadiet, när vi diskuterade jämställdhet på
lektionerna, så var det nästan alltid min kvinnliga lärare och jag som fick stå för att försvara
människors lika värde, medan killarna ropade ut pubertala kommentarer om orakade armhålor.
Tjejerna vågade sällan säga något, man ville ju inte vara ett orakat äckligt feministtroll.

Det jag vill säga med detta är inte att jag var bättre än någon annan, jag är uppfostrad med
politikprat runt middagsbordet och till att våga. Jag har haft förebilder i form av häftiga kvinnor som
inte tänker hålla käften i min omgivning och var med på mina första demonstrationer i barnvagn.
Självklart var det lättare för mig. Men jag vet hur det var och visst fan ville man hålla käften ibland
och vara en söt flicka som pojkarna kunde jaga på rasterna. Jag tänker på alla som tystas tidigt.
Blir intryckta i mallen som visar hur de borde vara, när de vet att det är fel. Jag tänker på pojken
som inte vill skrika hora och flickan som inte vill raka benen. Tonårstjejen som stoppar fingrarna i
halsen efter middagen, VD:n som får stå ut med sextrackasserier på arbetet, hon med armmusklerna
som blir kallad okvinnlig, alla som vägrar acceptera ordet hen för man vill ju fan inte vara PK och
hon som fortfarande inte tjänar lika mycket som sin manliga kollega. Hur idealen vävt sig in i vårt
samhälle och blivit till normer. Normer som sällan är till det kvinnliga könets fördel utan gynnar den
andra  halvan av vårt samhälles befolkning. Normer som bestämmer hur vi ska bete oss, det fåniga
grupptryck som gjorde att mina vänner inte vågade ta mitt parti när jag bar en tröja med texten
feminist  och samma grupptryck som gör att en rekryteringsprocess missar den mer kompetenta
kvinnan för den äldre mannen. Rädslan att bryta mönstret. Ett mönster som måste brytas.

Läs också Nina Åkestams inlägg om den här dagen. Eller helst hela hennes bloggarkiv.