Tvåtusentolv. Du sitter framför mig och försöker förstå vår snabba jargong. Du bjuder
mig på en cigg. Två, tre. Knä mot knä. Fram i tiden, jag ligger i fosterställning och
andas hysteriskt. Kniper ihop ögonen, vill inte se mer, tillbaka. Klockan slår aldrig två
och klubben stänger. Du jag, vårt hörn, vårt gömställe, vår värld. Vi gömde oss alltid
överallt. Det mörkaste hörnet på baren, främre raden på biografen, bakom rullgardinerna
i ditt rum, i varandras armar för att slippa vinden. Nu. Jag gömmer mig under mitt täcke
och mår dåligt av allt som finns i mig. Tre nätter i ofrivillig isolering. Då. Tre nätter av
frivillig isolering fast jag helst inte fick lämna din säng. Några korta cigaretter på din
innegård och lådor med hämtmat, vi påbörjade intensivt något jag aldrig ville avsluta.
Ikväll, 365 dagar senare och allt är bara minnen. De finaste med mest smärta i.
No comments:
Post a Comment