storm

det blåser så kraftigt att ingen hör när jag skriker över havet

och iskalla droppar lägger sig som en hinna över min hud
vi har känt sommarens sista mjuka strålar smeka våra ansikten
och jag har känt den sista tilltron lämna mig själv.
att vara den. från och med nu är jag alltid den.

när ingen ser vet ingen vad jag gör och det är det jag lever på
att ni tror att ni vet något, men nu för tiden ljuger jag om allt.
livet blir inte påtagligt förän allt snurrar till inne på mataffären
och min kropp slutar tillhöra mig. tänk att svimma i gång tre.
fågelkvittret blir aggressivare nu, som ni vet att ni är på väg härifrån
och jag vet känslan, fast jag inte är på väg någonstans
utan fast där allt snart blir grått, dött, förlorat

och ingen kan överleva utan kraftiga hjälpmedel.